The occasional scrivener

Fifteen years

Has it really been that long since the fall of the Wall? Already the memories are fading. My clearest are visiting my friend Björn in his student home in Lund, on a typical Skåne November evening. The fog was yellowish-orange from the streetlights, and Björn, who has a German mother, was dancing around in excitement.

In today’s DN there’s an article describing the bewildered reactions of the Swedish elite, confortable in the realities of the Cold War, suddenly adrift in a new unknown world:

Berlinmuren har varit öppen i nästan ett dygn. På kontinenten är det karneval med flygande champagnekorkar och segerdruckna DDR-medborgare som gör v-tecknet på Kurfürstendamm.

Men svensk nyhetsjournalistik, känd för sin nolltolerans mot allt som är uppsluppet, jublande eller partiskt, följer sin egen dramaturgi och därför ska vi nu höra vad en säkerhetspolitisk expert från Militärhögskolan har att säga om den hotfulla situation som uppstått i Europas mitt.

Han sitter där i sin uniform och är tämligen lågmäld, men hävdar ändå med viss skärpa att murens fall är början till slutet för Warszawapaktens dominans och Sovjetunionens herravälde över Östeuropa.

Halvt häpen, halvt chockerad utbrister reportern: “Men det är väl ganska farligt, det? Det är ju många som funnit ett slags trygghet och ro i kalla kriget. Man visste ändå var parterna stod. Nu är det slut på det och många känner sig villrådiga.”

Experten: “Ja, många längtar tillbaka till kalla kriget. Men det tycker jag är en idiotisk inställning. För då längtar man tillbaka till en tid då halva Europa hade ofrihet.”

Stämningen blir snart mycket infekterad, och intervjun slutar i osämja.

(Jens Christian Brandt, DN 2024-11-09)

Update Quick and dirty translation of the above:

The Berlin Wall has been down for nearly a day. On the Continent, it’s a carnival with champagne corks flying and victorious citizens of the GDR making V-signs on the Kurfürstendamm.

But Swedish news media, known for it’s zero tolerance of everything wild, crazy, or partisan, is following it’s own internal dramatic logic. We therefore have a foreign affairs specialist from the National Defence Institute who’s going to tell us about the new threatening situation in the heart of Europe.

He’s sitting there in his uniform and is quietly insistent that the fall of the Wall is the beginning of the end of the Warzaw Pact’s and the Soviet Union’s regime in Eastern Europe.

Half surprised, half shocked, the reporter exclaims: “But it’s rather terrible, isn’t it? Many people have found a sort of security and peace in the Cold War. You knew where the players stood. Now that’s to an end, and many feel bewildered.”

The expert: “Yes, many people are yearning for the Cold War. But I think that’s an idiotic feeling, because in that case you’re yearning for a time when half of Europe wasn’t free.”

The ambience soon becomes antagonistic, and the interview ends in acrimony.

In our disregard for the rights of East Germans, we showed the same callous attitude that has bedevilled Swedish realpolitik since the Second World War.

Leo, 12, asked me today about the picture showing people attacking the Wall. He didn’t realise it was ancient history. I felt wholly unable to explain the concept to him. I hope his school does better.

Posted at 15:03, in the alt category. Comments [0]
Submit this story to: » del.icio.us » digg » reddit. Search for it on technorati.